Det har ännu inte talats nått om själva skolan här på Karateboiz, som ju egentligen är huvudsyftet till att vi är här i Lund och i sin tur anledningen till att vi driver denna sajten. Igår gick Karateboiz skribent Petur G. Hjartarson, bakis, trött och kanske inte fullt lika uppklädd som dagen innan, iväg till sin andra skoldag med sin första matteföreläsning och fler nolleaktiviteter.
Andra dagen i skolan!!
Andra dagen var inte lika lätt som jag tänkt att den skulle bli. Efter en hård kväll dagen innan, med a-few-to-many. Klockan var 10 och jag var på min första föreläsning, det gick undan och efter att lärarinnan plöjt igenom ca 200 gymansie poäng matematik på en och en halvtimme hade jag en svag känsla av panikångest.
Mina stojjiga faddrar var pigga som dopade idrottsmän och ville att alla skulle vara med på eftermiddagens nollningsaktiviteter. Jag avstod vänligt men bestämt och drog mej hem efter en liten fotografering. Eftermiddagen var inte så innehållsrik som man kunde hoppats på, men jag tog iallafall panikångesten i hornen och pluggade (jag vet! andra dagen!!).
Senare mot kvällen, så började öltarmen suga till. Faddrarna ringer och frågar vart jag är och det börjar närma sej en sittning. Jag tog med mej lite öl och trampade iväg ouppklädd, temat var nämligen; Clown för våran grupp.
Väl där såg alla ut som idioter, galna clowner rättare sagt. Vissa mindre nöjda med ståhejjet, men det var ett glatt gäng, kanske pga. den forcerade sminkningen? Tanken slog alla helt plötsligt att vi kommer snart bi ganska tankade och ett samlat glädjerus slog alla. Sittningen var minst sagt intresant, personlig reaktion var ju att det här var ju ganska löjligt allting, men jag trivdes ändå. Vi blev lite tajtare, mycket tack vare en historiskt sett, väldigt gammal dryck. Vi sjöng ur våra böcker, blev förnedrade och skjölde såklart ned förnedringen med lite mer sprit. Åt mat och skjölde ned den med sprit.
Våran sång löd enligt följande (Karlson på Taket); “Clownerna, clownerna, världens bästa clowner…”
Tyvärr vittnade jag nu mitt största förakt – kramarna. Viktigt att nämna är ju att jag självklart inte har någonting emot kramar, tvärt om, jag diggar dom. Men när ratiot killar-tjejer ligger på den nivån som den gör inom data-inriktade civilingenjörs program, så blir jag lite rädd. Självklart hade dom visor för kramarna också. Det råder dessutom något slags internt kärlekshat mot dom andra programmen, och när dom andra programmen kallar “oss data-killar (och 2% tjejer)” för: Lättöl (som tydligen fungerar som skällsord) så ska alla vi som går data springa mot dessa andra personer och krama dom, för att “äga” dom.
Kvällen fortlöpte i trevlig takt och jag börjar misstänka att jag har en ny vän. Vi, tillsammans med två ganska trevliga faddrar drog iväg till en annan lokal, tillhörande väg och vatten civilingenjörer och tog över deras dansgolv.
Klockan gick snabbt och panikångesten över att vi ska faktiskt ha matte imorgon, relativt tidigt, gjorde oss rädda. Min nya kompis fick sova över hos mej, han var nöjd. Jag var nöjd, tills jag såg att han hade lagt den lilla pizzan på madrassen som jag lånat ut till honom.
Nåväl, slutplederingen är väl kort och gott; “Alcohol, connecting people.”
